Idag är ett ett år sen allt förändrades, det känns som igår på ett sätt och det känns som evigheter sen på ett annat. Saknar honom och ångrar mej varje dag, även fast jag egentligen vet att mitt beslut var så rätt.
Det är inget liv att leva i ständig stress och ständigt på vakt och spänn för att nånting ska hända, eller att han tror att något ska hända.
Mycket förändrades på 14 månader men dom större bitarna gick liksom inte att laga, det gick inte att få ihop det till en någelunda normal och harmonisk vardag. Det är ett misslyckades jag vet och det är nåt jag får leva med varje dag.
Hade jag vetat hade jag kanske aldrig gett mej in i det men när jag väl visste så kunde jag inte lämna tillbaka han. Han var en trasig själ från dag ett och jag gjorde allt i min makt för att han skulle finna sej själv men han var för förstörd, för splittrad och för vilsen.
Kanske skulle jag gjort saker annorlunda, kanske hade det hjälpt, kanske kunde jag sökt hjälp ifrån annat håll än vad jag gjorde... det kommer alltid att finnas om, utifall att och men i denna historia.

 
Jag saknar dom bra dagarna, dom var få men dom fanns och det var dom som höll mitt hopp uppe, att en dag få lyckas. Men när blackouterna kom oftare och oftare så fick jag inse att detta är inte normalt, detta är inget som nånsin kommer att försvinna. Hur kan man träna bort nånting som han inte ens vet om att han gör?
Han bytte skepnad och blev nångon annan för att sedan återvända helt utmattad till sej själv, det går inte att förklara. Det gör ont, förjävla ont, han är saknad. Han var så speciell och lärde mej så himla mycket på den tiden vi fick tillsammans.
Jag tänkte ofta på hur det hade sett ut om han hade fått en annan start i livet, tänk om jag köpt han som 8 veckors valp, då hade han sluppit att dö av en narkos, sluppit varit i slagsmål, sluppit stressen och framförallt han hade sluppit att hävda sej hela tiden.
Han hade vuxit upp i ett tryggt lugnt hem med världens bästa storasytster, han hade från dag ett haft en ledare som lotsat honom genom livet. Han hade förmodligen aldrig behövt hamna i slagsmål och då hade han aldrig behövt sövts och fått för mycket av preparatet.....
Hade han varit annorlunda då...?
Är det hans uppväxt och händelserna som präglat honom eller är det genetiskt?

Jag kommer aldrig få veta.


Idag är en sån dag, som är lite tyngre än alla andra dagar. När saknaden är extrem och det datumet som alltid kommer minnas med sorg. Det är tungt att mista någon man älskar. Ett tufft beslut att fatta.
Men en sak vet jag med säkerhet och det är att han är den finaste diamanten på himlen <3

 
Min Älskade Imon <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu välkomnar vi 2015 med att åter ta upp bloggen så ni kan läsa om vad som händer i mitt och hundarnas liv :)Mycket har hänt på dessa 6 månader som bloggen har legat nere pga brist på tid och ork från min sida. Men nu är jag åter på G gällande allt s...

Har bestämt mej för att börja blogga igen och kommer nu att skriva om lite vad som faller mej in! ...

I måndags började vi åter jobba och Fliin har funnit sej väl till rätta i firmabilen. Han har mest sovit hela dagarna och myser sött med Puma :) ...

Händelserik dag för Mr Fluff han har varit med ner till stan med brudarna och gått genom självöppnande skjutdörrar till genomgången till Åhléns, där han fick passera gummigaller och in på halt golv. Vi gick även på gallret ner till parkeringsgaraget ...

  Frukosten var mumma!Han vill gärna gå och byta mat med Tira men ger sej snabbt när man puttat bort honom några gånger. Puma som äter otroligt långsamt hade mat kvar när dom andra var klara tog uppfostran i egna händer när Fliin kom fram, ett dovt ...